Moa
Nu äntligen har jag hittat tid till att uppdatera bloggen lite! Var ju ett tag sedan nu och det har hunnit hända väldigt mycket sedan jag skrev sist! Tänkte berätta om den 26 juli. Denna underbara dag då vår fina dotter Moa föddes! Och bara så att ni ska förstå lite mitt tänk och så under denna dagen så tänkte jag berätta lite snabbt om den 15 september 2008 och hur vår underbara son kom till världen...
Kl. 05.00 den 15 september 2008 gick vattnet. Inga förvärkar, inga förkänningar eller något alls. Utan vattnet gick och därefter började det komma värkar. Värkarna kom tätare och tätare och vid kl 06.30 mäter vi att det är en och en halv minut mellan värkarna. Vi åker in till förlossningen och blir inskriva kl. 07.50. Är då öppen 7cm. Får ett förlossningsrum och en kvart senare är jag öppen 9cm. Börjar andas lustgas. Tiden flyter på väldigt bra och lika så gör hela förlossningen och kl 11.26 föds den underbaraste "lilla" son ett par föräldrar kan önska sej! En Max på 54cm och 5380gram! (Svar: nej! Jag gick inte sönder så farligt mycket! 5 yttre och flertal inre stygn. Inte så farligt för att fött fram ett så stort barn. Och detta skrämde mej INTE till att inte vilja ha fler barn! Snarare tvärt om, detta verkar ju vara något som jag är ganska bra på och resultatet blev ju så underbart så det är klart vi måste ha fler barn eftersom kombinationen Emma+Rickard=underbart barn! =) )
Och så gör vi ett hopp fram till "nutid":
Vaknar upp ca 09.00 den 26 juli (en måndag, även 15 september 2008 var en måndag...) och känner att jag börjar få lite sammandragningar som gör lite mer ont än vad de gjort tidigare.. Verkar även som om dom kommer ganska "ofta" så vi anar att något kan vara på g. Men eftersom jag inte hade några förvärkar med Max så visste jag inte säkert vad detta var.. Kunde ju likagärna vara falsklarm så jag försökte att inte oroa mej för mycket utan bara genomleva dagen. Tror jag hade mellan 5-6 värkar i timmen och en av dom gjorde ont, ca 2 märktes knappt och resten var nåt mellanting.. Eftersom jag gått över tiden 3 dagar så var jag ganska trött på att vara gravid (med Max gick jag 11 dagar över tiden) så jag bestämde mej för att vila lite på förmiddagen. Vid lunchtid så bestämde jag att jag ville ha kebab! Och kebab blev det! Och eftersom jag förlorade i sten, sax, påse så blev det jag som fick sätta mej i bilen och köra till Lyckeby för att hämta den! Inga probelm.. (Rickard frågade flertalet gånger så det var ok för mej att köra och det kände jag att det var. Skulle faktist bli skönt att komma ut en runda själv en stund så jag körde gärna!)
Ett par värkar på vägen in och någon när jag stog o väntade o några i bilen hem.. som sagt, ca 5-6 i timmen.. tror jag... kollade inte så noga för jag tyckte inte att det var så jobbigt. Tänkte tanken att jag skulle klocka värkarna men var rädd för att bli besviken på resultatet och eftersom jag inte tyckte att det var så farligt så tänkte jag att det är bättre att vänta tills det känns värre, eller kanske ännu bättre, på att vattnet skulle gå! Jag var helt säker på att vattnet skulle gå hemma eftersom det gjorde det med Max, så det var väl lite det jag gick hemma och väntade på.. Tänkte även att jag skulle ta mej en dusch och kolla om det bara var förvärkar (har hört att de ska försvinna när man duschar och om de inte gör det så är det "äkta" värkar) men var även rädd där för att bli besviken om de faktist försvann.
Vid 16.00 så kom det lite blött i trosorna. Hmm.. kunde det vara början till att vattnet gick? Eller slemproppen? Slemproppen missade jag när den gick med Max så det var också något som jag inte riktigt visste hur den såg ut.. Men men.. Inget hände på nån timme så jag blev rastlös och tyckte att vi måste ut och hitta på något! Så jag tog Rickard och Max med mej ut och så cyklade vi hem till min mamma som bor några kvarter bort. Där hade vi väldigt trevligt och Max fick leka av sej lite med sin lilla moster (som är två år äldre än honom) och jag fick något annat att tänka på.
Kl 18.00 gick jag på toaletten och fick lite slem på toapappret. Inser att detta måste vara en del av slemproppen. Tyckte inte att det kunde vara hela slemmisen för jag tyckte inte att det var så farligt mycket..
När klockan börjar närma sej 19.30 känner jag att värkarna börjar bli lite jobbiga.. Gör inte farligt ont men är lite jobbigt att ha hemma hos mamma och känner att jag vill hem och ta itu med dom där istället. Så vi cyklar hem. Fick en värk på cyklen hem. Inte särskillt trevligt.
Väl hemma börjar jag klocka värkarna. Mellan de första två var det lite drygt 7 minuter, mellan nästa 5 minuter och sedan är det knappt 4 minuter mellan resterande värkar. Inser då att jag ska nog ringa till förlossningen och se vad dom tycker. Jag var ganska säker på att dom skulle säga att det inte var någon fara och att jag skulle vänta lite innan jag åkte in, så jag blev väldigt förvånad när dom svarade att eftersom jag var omföderska och födda första barnet snabbt och faktist hade mindre än 4 minuter mellan värkarna så tyckte de att jag skulle fundera på att åka in snart.. Men men.. Jag skulle ju hinna duscha med! Jaja. Berättar detta för Rickard (som jag för bara några minuter sedan bad börja laga mat). Rickard stackarn blev smått panikslagen och fick snabbt avsluta matlagningen, värma en burk mat till Max som han sedan slevade i honom på rekordtid och satte sedan honom framför tv:n och favoritfilmen Lejon Kungen medans han sprang mellan att packa färdigt väskorna och klocka mina värkar. Då dyker min morfar upp som bara ville komma inom med en yoghurt till Max. En minut senare kommer min syster som ska passa Max medans vi e på förlossning och BB. Fick senare höra att iaf morfar tyckte att jag var väldigt pigg o glad trots mina värkar. Och det kan jag erkänna att jag kände mej också!
Kl. 20.45 sätter vi oss i bilen för att åka in till förlossningen och innan vi åker så skojar jag med morfar o säger att jag har 3 timmar och 15 minuter på mej att hinna med att föda på detta dygnet (Rickard hade gissat att barnet skulle födas denna dagen). Detta var dock inget jag trodde skulle ske, men tji fick jag!
21.10 skrivs vi in på förlossningen. Tas emot av en underbar bm vid namn Linda Runesson. Är då öppen 6 cm och med buktande hinnblåsa. Hon förklarar att vattnet kan gå när som helst och att då kommer det gå väldigt snabbt. Vi bestämmer att vi går in till en förlossningssal och sätter CTG-kurvan där istället för värkarna är så starka. Kl. 21.28 får jag lustgas. På nästa värk, kl 21.30, går vattnet. Jag får hoppa upp på sängen och då lossnar en av slangarna till lustgasen. "Oj" säger jag och får då reda på att det är ingen fara för det är bara utluften så jag kan andas på som vanligt. Försöker andas men tycker inte att det hjälper så mycket...
"oj" säger då bm "det var inte alls utluften utan gasen som du drog ut".
Inte konstigt att det inte hjälpte så mycket. De fixar till slangen och någon värk senare lossnar den andra slangen.
"NU var det utluften så nu är det ingen fara" skrattar bm. Mycket härligt! =)
Kl. 21.35 är värkarna så starka och går i varandra hela tiden att lustgasen inte hjälper. Vill bara att detta ska vara över så jag frågar om jag får krysta och det fick jag om jag kände för det. Och det gjorde jag verkligen! Krystade för kung o fosterland och kl 21.45 så föddes den underbaraste dotter man någonsin kunnat önska sej! En liten Moa på 51cm och 4340gram!
När alla sa att det skulle gå snabbt så trodde jag att det skulle göra det.. Fast så här snabbt?!?!?! 1 timme och 45 minuter från att värkarna började bli ordentliga, 15 minuter efter vattenavgång (tur jag inte väntade hemma tills vattnet hade gått...) och 35 minuter från det att vi anlänt till förlossningen! Säger som bm sa till mej... När vi ska ha nästa barn kommer så får vi nog åka in lite tidigare.. ;)
Nu har 15 dagar (okej, kl är över tolv nu så egentligen 16 dagar) gått och vår lilla Moa växer och växer. Idag så vägde hon 4560gram hos bvc. Max har även börjat intressera sej av Moa och kan ibland tänka sej att pussa och krama henne. Han kommer ofta och lägger om henne sin filt när jag sitter och ammar henne, detta helt utan att man har bett honom! Han är verkligen en jättego storebror! Sitter bredvid henne när hon är i babysittern och säger "hej" till henne och skrattar hjärligt åt när hon räcker ut tungan!
Rickard och jag är verkligen stolta föräldrar till två helt underbara barn!
Moa 5 dagar:
Kl. 05.00 den 15 september 2008 gick vattnet. Inga förvärkar, inga förkänningar eller något alls. Utan vattnet gick och därefter började det komma värkar. Värkarna kom tätare och tätare och vid kl 06.30 mäter vi att det är en och en halv minut mellan värkarna. Vi åker in till förlossningen och blir inskriva kl. 07.50. Är då öppen 7cm. Får ett förlossningsrum och en kvart senare är jag öppen 9cm. Börjar andas lustgas. Tiden flyter på väldigt bra och lika så gör hela förlossningen och kl 11.26 föds den underbaraste "lilla" son ett par föräldrar kan önska sej! En Max på 54cm och 5380gram! (Svar: nej! Jag gick inte sönder så farligt mycket! 5 yttre och flertal inre stygn. Inte så farligt för att fött fram ett så stort barn. Och detta skrämde mej INTE till att inte vilja ha fler barn! Snarare tvärt om, detta verkar ju vara något som jag är ganska bra på och resultatet blev ju så underbart så det är klart vi måste ha fler barn eftersom kombinationen Emma+Rickard=underbart barn! =) )
Och så gör vi ett hopp fram till "nutid":
Vaknar upp ca 09.00 den 26 juli (en måndag, även 15 september 2008 var en måndag...) och känner att jag börjar få lite sammandragningar som gör lite mer ont än vad de gjort tidigare.. Verkar även som om dom kommer ganska "ofta" så vi anar att något kan vara på g. Men eftersom jag inte hade några förvärkar med Max så visste jag inte säkert vad detta var.. Kunde ju likagärna vara falsklarm så jag försökte att inte oroa mej för mycket utan bara genomleva dagen. Tror jag hade mellan 5-6 värkar i timmen och en av dom gjorde ont, ca 2 märktes knappt och resten var nåt mellanting.. Eftersom jag gått över tiden 3 dagar så var jag ganska trött på att vara gravid (med Max gick jag 11 dagar över tiden) så jag bestämde mej för att vila lite på förmiddagen. Vid lunchtid så bestämde jag att jag ville ha kebab! Och kebab blev det! Och eftersom jag förlorade i sten, sax, påse så blev det jag som fick sätta mej i bilen och köra till Lyckeby för att hämta den! Inga probelm.. (Rickard frågade flertalet gånger så det var ok för mej att köra och det kände jag att det var. Skulle faktist bli skönt att komma ut en runda själv en stund så jag körde gärna!)
Ett par värkar på vägen in och någon när jag stog o väntade o några i bilen hem.. som sagt, ca 5-6 i timmen.. tror jag... kollade inte så noga för jag tyckte inte att det var så jobbigt. Tänkte tanken att jag skulle klocka värkarna men var rädd för att bli besviken på resultatet och eftersom jag inte tyckte att det var så farligt så tänkte jag att det är bättre att vänta tills det känns värre, eller kanske ännu bättre, på att vattnet skulle gå! Jag var helt säker på att vattnet skulle gå hemma eftersom det gjorde det med Max, så det var väl lite det jag gick hemma och väntade på.. Tänkte även att jag skulle ta mej en dusch och kolla om det bara var förvärkar (har hört att de ska försvinna när man duschar och om de inte gör det så är det "äkta" värkar) men var även rädd där för att bli besviken om de faktist försvann.
Vid 16.00 så kom det lite blött i trosorna. Hmm.. kunde det vara början till att vattnet gick? Eller slemproppen? Slemproppen missade jag när den gick med Max så det var också något som jag inte riktigt visste hur den såg ut.. Men men.. Inget hände på nån timme så jag blev rastlös och tyckte att vi måste ut och hitta på något! Så jag tog Rickard och Max med mej ut och så cyklade vi hem till min mamma som bor några kvarter bort. Där hade vi väldigt trevligt och Max fick leka av sej lite med sin lilla moster (som är två år äldre än honom) och jag fick något annat att tänka på.
Kl 18.00 gick jag på toaletten och fick lite slem på toapappret. Inser att detta måste vara en del av slemproppen. Tyckte inte att det kunde vara hela slemmisen för jag tyckte inte att det var så farligt mycket..
När klockan börjar närma sej 19.30 känner jag att värkarna börjar bli lite jobbiga.. Gör inte farligt ont men är lite jobbigt att ha hemma hos mamma och känner att jag vill hem och ta itu med dom där istället. Så vi cyklar hem. Fick en värk på cyklen hem. Inte särskillt trevligt.
Väl hemma börjar jag klocka värkarna. Mellan de första två var det lite drygt 7 minuter, mellan nästa 5 minuter och sedan är det knappt 4 minuter mellan resterande värkar. Inser då att jag ska nog ringa till förlossningen och se vad dom tycker. Jag var ganska säker på att dom skulle säga att det inte var någon fara och att jag skulle vänta lite innan jag åkte in, så jag blev väldigt förvånad när dom svarade att eftersom jag var omföderska och födda första barnet snabbt och faktist hade mindre än 4 minuter mellan värkarna så tyckte de att jag skulle fundera på att åka in snart.. Men men.. Jag skulle ju hinna duscha med! Jaja. Berättar detta för Rickard (som jag för bara några minuter sedan bad börja laga mat). Rickard stackarn blev smått panikslagen och fick snabbt avsluta matlagningen, värma en burk mat till Max som han sedan slevade i honom på rekordtid och satte sedan honom framför tv:n och favoritfilmen Lejon Kungen medans han sprang mellan att packa färdigt väskorna och klocka mina värkar. Då dyker min morfar upp som bara ville komma inom med en yoghurt till Max. En minut senare kommer min syster som ska passa Max medans vi e på förlossning och BB. Fick senare höra att iaf morfar tyckte att jag var väldigt pigg o glad trots mina värkar. Och det kan jag erkänna att jag kände mej också!
Kl. 20.45 sätter vi oss i bilen för att åka in till förlossningen och innan vi åker så skojar jag med morfar o säger att jag har 3 timmar och 15 minuter på mej att hinna med att föda på detta dygnet (Rickard hade gissat att barnet skulle födas denna dagen). Detta var dock inget jag trodde skulle ske, men tji fick jag!
21.10 skrivs vi in på förlossningen. Tas emot av en underbar bm vid namn Linda Runesson. Är då öppen 6 cm och med buktande hinnblåsa. Hon förklarar att vattnet kan gå när som helst och att då kommer det gå väldigt snabbt. Vi bestämmer att vi går in till en förlossningssal och sätter CTG-kurvan där istället för värkarna är så starka. Kl. 21.28 får jag lustgas. På nästa värk, kl 21.30, går vattnet. Jag får hoppa upp på sängen och då lossnar en av slangarna till lustgasen. "Oj" säger jag och får då reda på att det är ingen fara för det är bara utluften så jag kan andas på som vanligt. Försöker andas men tycker inte att det hjälper så mycket...
"oj" säger då bm "det var inte alls utluften utan gasen som du drog ut".
Inte konstigt att det inte hjälpte så mycket. De fixar till slangen och någon värk senare lossnar den andra slangen.
"NU var det utluften så nu är det ingen fara" skrattar bm. Mycket härligt! =)
Kl. 21.35 är värkarna så starka och går i varandra hela tiden att lustgasen inte hjälper. Vill bara att detta ska vara över så jag frågar om jag får krysta och det fick jag om jag kände för det. Och det gjorde jag verkligen! Krystade för kung o fosterland och kl 21.45 så föddes den underbaraste dotter man någonsin kunnat önska sej! En liten Moa på 51cm och 4340gram!
När alla sa att det skulle gå snabbt så trodde jag att det skulle göra det.. Fast så här snabbt?!?!?! 1 timme och 45 minuter från att värkarna började bli ordentliga, 15 minuter efter vattenavgång (tur jag inte väntade hemma tills vattnet hade gått...) och 35 minuter från det att vi anlänt till förlossningen! Säger som bm sa till mej... När vi ska ha nästa barn kommer så får vi nog åka in lite tidigare.. ;)
Nu har 15 dagar (okej, kl är över tolv nu så egentligen 16 dagar) gått och vår lilla Moa växer och växer. Idag så vägde hon 4560gram hos bvc. Max har även börjat intressera sej av Moa och kan ibland tänka sej att pussa och krama henne. Han kommer ofta och lägger om henne sin filt när jag sitter och ammar henne, detta helt utan att man har bett honom! Han är verkligen en jättego storebror! Sitter bredvid henne när hon är i babysittern och säger "hej" till henne och skrattar hjärligt åt när hon räcker ut tungan!
Rickard och jag är verkligen stolta föräldrar till två helt underbara barn!
Moa 5 dagar:
Kommentarer
Trackback
