The Rock 'n' Roll Angel

Jag hade en gammal kompis här på besök i helgen (det är vänskapen som är gammal och inte kompisen...) och då fick jag frågan hur det blir med kärleken mellan mej och Rickard nu när vi har två barn? Hur hinner vi med den? (Kom inte ihåg exakt hur frågan formulerades med det var ungefär så han menade..)
Och detta fick mej att börja tänka. Hur och när hinner vi det egentligen?

Ett av mina första och mest spontana svar var "att skaffa barn är bland det tuffaste ett par kan gå igenom". Så är det. Ett barn förändrar världen helt totalt! Den blir sej aldrig lik igen. Och hur du än vänder och vrider på det så har paret alltid något gemensamt.
Gifter man sej, köper hus tillsammans eller vad man än gör annars så kan man alltid skilja sej, dela på de gemensamma sakerna, sen behöver man aldrig mer prata med varandra igen om man inte vill! Har man däremot barn så har man alltid nåt som gör att man måste prata med varandra även om man har separerat.
Vill även tillägga att barn också är det mest underbara som ett par kan få! Men det vet väl alla?

När man har fått barn finns det helt plötslingt någon/några andra som alltid går i första hand. Mannen/frun/sambon/partnen är inte längre prio ett. Och det anser bägge och därför är det inget konstigt med det.

Man har inte samma tid för kärleken som innan man fick barn. Men man har inte samma behov av det på samma sätt längre. Man finner andra sätt att visa kärlek på. Att ta den där bajsblöjan fast det egentligen är partnens tur, att låta partnen få sovmorgon, att leka och busa med de underbaraste man har (barnen), ta hand om disken (igen!), fixa tvätten (för sjuttioelfte gången i rad)... Möjligheterna att visa kärleken till varandra är oändlig! Dessutom är de små sakerna värda så mycket mer nu än innan. Den där pussen när man kommer hem från jobbet, att somna hos varandra i soffan, att äta middag tillsammans när barnen har somnat.. alla de där småsakerna som förr ansågt vara självklara är idag värda mycket. Och det är härligt att det inte behövs mer!

Självklart finns det dagar då man önskar man hade mer tid för varandra och det kan vara skönt att ibland bara komma iväg och gå på bio eller äta en bit mat ute själva. Det uppskattas så klart väldigt mycket. Och det är väldigt viktigt att man som par ibland får de där stunderna tillsammans. Där kan jag säga att vi är väldigt lyckligt lottade som har så otroligt många vänliga själar som gärna tar hand om våra busfrön, särskillt mina svärföräldrar! Gångerna de inte har kunnat ställa upp när vi har frågat dom är lätträknade.. Att så många vill ställa upp är något vi är otroligt tacksamma över!

Värre är det väl med grälen.. Man kan inte gräla lika mycket som man skulle behöva ibland. Vi vill ju inte stå och vara "ovänner" med varandra inför barnen... Men tillslut så rinner bägaren över och så blir det ett rejält gräl istället för flera små (oftast när barnen sover eller inte är hemma).. för det måste man också ha när man älskar varandra. Vissa dagar/tillfällen då man rensar luften! Men som alla par vet så älskar man inte varandra mindre bara för man grälar ibland.. så länge det håller sej inom ramen för vad som är "normalt". Vad som nu är normalt i detta fall...?

Att få barn är en helt ny livssituation. Det är även något som man "automatiskt" älskar (tror det kallas hormoner..)! Alla saker man sa att man inte skulle strunta i bara för att man fick barn, man struntar inte alltid i dom men man vill inte göra dom lika mycket! Ibland väljer man att stanna hemma bara för att man vill! Dessa hormoner...

Så älskar varandra gör vi nu mer än någonsin, visa det hinner vi inte alltid men de små signalerna är där! Alltid när man behöver det så finns de där om man tittar noga.